Sexnoveller - Porrnoveller - Sexhistorier - Porrhistorier

?Beliza! Beliza!? Ropen ekar genom skogen, men får inga svar. Vart i hela fridens namn hade hon tagit vägen? Elwynn är ju inte så stort, hon kunde ju inte bara försvinna heller. Ett ögonblick stannar han till och svär högljutt, arg över att hon gett sig iväg på egen hand sådär igen. Allt han bett henne om var att vänta utanför värdshuset Gyllene Rosen i huvudstaden Stormvind, men inte hade hon följt hans enkla önskan. Nej, som alltid var hon tvungen att springa iväg. Han hade frågat runt en del i staden, men ingen hade sett henne. Inte ens i Handlarnas Distrikt hade hon synts till. Så nu letade han i stället i skogarna runt om staden. Beliza är ganska bra på att gömma sig, det vet han mycket väl. Och hon har en imponerande skicklighet i att ta sig till nästan otillgängliga platser. Muttrande börjar han röra sig bort emot Skogens Egg, precis vid gränsen till Västerfall. Hon tycker ju om vatten, så det är mycket möjligt att hon befinner sig där vid floden.
Han följer vägen bort till Västerbäcks Garnison, och viker sedan av till höger. Kullarna tornar upp sig framför honom, och inte långt därifrån hörs ett högljutt forsande. Åskfallen dånar än. Med en djup suck börjar han gå emot vattenfallet, för att se efter om hon är där någonstans. Då han kommer närmare hör han plötsligt en ljuv stämma som sjunger, en röst som han mycket väl känner igen. Beliza är där. Muttrande går han upp på en liten kulle precis invid fallet, men så stannar han. På marken nere vid kullens fot ligger en liten hög med kläder. Belizas kläder. Lågmält svärande dyker han ner på mage och kravlar upp till kullens topp, och kikar så ner. Synen som möter honom är både förvånande och förtrollande vacker.
Där står Beliza under vattenfallet, utan ens en tråd på kroppen, och sjunger mjukt för sig själv medan hon tvättar sig. Hennes långa bruna hår faller tungt ned över hennes axlar och täcker nätt och jämt de mjuka bröstkullarna. Den solbrända hyn glänser som brons i vätan och solskenet, hennes röst låter som den vackraste alvmusik. De klara bruna ögonen speglar vattnets glittrande yta.
Han drar ett lågt, väsande andetag och fortsätter stirra på uppenbarelsen. Han vet att han inte borde göra detta. Han är ju paladin, en beskyddare av allt heligt, han fick inte? Men det går inte att hejda. Må vara att han blivit ombedd av sin ledare, stadsvakternas kapten, att visa henne runt och ta hand om henne. Men det här var en syn som han inte räknat med att få se, och särskilt inte eftersom hon ju är prästinna. Hon är otroligt vacker där hon står. Vilken man som helst skulle nog ha slängt sig fram, släpat upp henne på land och tryckt ner henne. Men inte han. Nej, han ligger kvar på den lilla kullen, fortsätter betrakta henne. Mycket sakta börjar han kravla ned längsmed sidan av kullen och gömmer sig så i ett buskage. Han fortsätter stirra, samtidigt som hans hand tycks få en egen vilja och söker sig ned emot hans skrev. För ett ögonblick hejdar han sig och hakar loss svärdskidan från bältet. Tätt där efter följer själva bältet, och så hasar han ned byxorna en bit. Han fortsätter stirra på henne samtidigt som han smeker sig själv med långa drag. Han ser hur hon stannar upp för ett ögonblick, ser hur hennes händer sakta stryker över de mjuka kullarna som döljs av håret. En hand stannar där, den andra glider ned över magen och vidare nedåt. Han stirrar förvånat, ser hur hon vant håller handen emot underlivet och stryker fingrarna fram och tillbaka. Förtvivlat kämpar han för att hålla tillbaka ett stön. Fast det går inte så bra. Förvånat vänder Beliza på huvudet och stirrar på honom där han står, generad över sitt tilltag. Så ler hon och sträcker ut handen mot honom.
?Men kära nån, Treyer?, skrattar hon. ?Inte ska du stå sådär och stirra. Kom hit i stället, jag tror jag vet vad du behöver.? Han tvekar, men drar ändå av sig kläderna ordentligt och vadar ut i vattnet till henne, och följer henne så lite längre in bakom vattenfallet, där ingen kan se dem. Småleende lägger hon sig ned på rygg på en flat, fuktig sten och vinkar åt honom att komma närmare. Plötsligt en aning osäker närmar han sig, känner hennes händer mot hans axlar i ett ögonblick innan han plötsligt ligger över henne. Han kan knappt förstå att det här verkligen händer. Hon är ju prästinna, hon lever ju i celibat? Eller? Han hejdar sina mer kyska tankar när hon börjar kyssa honom, hon stryker sina händer över hans muskulösa kropp på ett sätt som han aldrig känt förut. Han böjer ned sitt huvud, låter sina läppar vandra längs hennes hals och sedan vidare ned emot brösten. Håret har hon dragit undan, och nu finns det ingenting emellan de mjuka kurvorna och hans spelande tunga. Ett lågt stön undslipper hennes läppar. Han småler för sig själv, fortsätter stryka händerna över hennes mjuka kropp. Så smidig hon är! Hon ser honom i ögonen med ett retsamt leende. Så trycker hon honom emot sig, viskar lågmälda eggande ord i hans öra. För en underbar stund glömmer han allt om sina plikter och ideal, glömmer allt om vad orden ?helig? och ?orörd? betyder. Känslan av att tränga in i henne var obeskrivlig. En prästinna, lika orörd och okänd på detta sätt som de mest avlägsna öar var outforskade. Ivern rusar nästan iväg med honom för ett ögonblick, men han hejdar sig, håller sig stilla och låter henne vänja sig. Ett ögonblick senare börjar han sakta att röra sig, Han kysser henne igen, pressar sig djupare in i hennes allra innersta. Hon flämtar till och slår armarna om honom. Hennes naglar gräver sig in i hans hud som fiskekrokar, river upp djupa sår i hans för övrigt oskadade kropp. Han stönar till och börjar sedan röra sig i kärlekens urgamla rytm, fram och tillbaka, ut och in i henne. Njutningen slår emot honom som havet slår emot höga klippor. Hon placerar sina ben i en bensax runt hans midja och gräver naglarna djupare i hans hud. Vattenfallet dånar runt dem och dämpar deras stön och låga utrop.
?Mer?, flämtar hon i hans öra. ?Snälla du, mer!? Han ökar tempot en aning, tar i lite hårdare. Ivrigt lyssnar han till hennes mjuka stön och flämtningar.
Det dröjer inte länge innan han känner hur han närmar sig den punkt då han inte kan hålla tillbaka längre. Det känns så konstigt att inte ha gjort det här på nästan tio år, inte sedan han började sin träning som paladin. Hon slår armarna om honom igen, hårdare den här gången och flämtar högljutt. Ett njutningsfullt stön tränger fram över hans läppar, han pressar sig in till bottnen?
Solen sken starkt in genom fönstret, rakt i ögonen på en nyvaken Treyer. Han gäspade och blinkade ett par gånger, såg sig undrande omkring i rummet. En dröm. Allt detta underbara hade bara varit en dröm? För ett ögonblick kände han sig mer eller mindre depressiv. Sedan hörde han en mjuk, retfull stämma som viskade till honom nedifrån kuddarna.
?Hörnu, Treyer, tänker du sitta där hela dagen eller ge mig lite till? Jag menar, vi har ju flera timmar på oss innan de andra kommer tillbaka??
Han log brett när han plötsligt mindes. Våren hade kommit, Beliza var där? och de var ensamma i vakternas högkvarter i Stormvind. Kunde det bli bättre? Mjo, när han sedan kände hur hon lade armarna om honom och drog ned honom så anade han snabbt att det med all säkerhet kunde bli bättre och bättre.