Ann-Sofie befann sig fortfarande i dressyr och skulle så förbli tills jag visste att Catrine skulle gå vidare.
Ann-Sofie och jag har också ett mer normalt sexliv vid sidan om dressyr och smisk. Ett sexliv mer jämlikt med ömsesidigt givande och tagande, där smärta bytes ut mot smekningar. Men en kvinna i dressyr har man inte ett normalt sexliv med. För en kvinna i dressyr är kommunikationen mer enkelriktad, hon ger och jag tar. Jag antar att ni inte skulle ha läst så här långt om ni enbart var intresserade av ?vaniljsex?, så därför ledde jag ner den kopplade kvinnan i källaren istället.
Där har jag ett rum inrett för lekar av det mer avancerade slaget. Där finns redskap och utrustning som kan behövas i arbetet med att fostra en slyna. Missförstå mig inte, rummet ser inte ut som någon medeltida tortyrkammare. Vid en första anblick ser det helt normalt ut: en brits, en fåtölj, några stolar och ett bord. Redskap och utrustning är undanlagda i skåp och lådor. Det enda som avviker från ett normalt rum är stupstocken.
Ann-Sofie hade fått av sig den svarta toppen och i stället hade jag satt på henne den svarta korsetten. Nuförtiden kunde jag snöra den riktigt hårt om hennes liv utan att hon protesterade. Hon stod med ryggen mot mig, iförd sina svarta stay-ups och sina röda högklackade pumps, hållandes i ryggstödet på en stol. Getingmidjan växte fram när jag drog åt hårt i snörningen. Snörena gled utan friktion i sina små öljetter och korsettens kvävande kram omfamnade henne mer och mer.
Stupstocken är en skampåle med hål för huvudet och händerna. Den går att reglera i höjdled, så jag kan välja att ha henne i knästående eller ståendes på fötter. Till och med liggande kan jag få henne.
Jag fällde upp överdelen på stupstocken, placerade hennes huvud och händer i de madrasserade håligheterna och sedan fällde jag ner överdelen igen. Ett stort hänglås i sidan fullbordade fastlåsningen. Hon stod upp på sina skyhöga klackar framåtböjd i en nästan nittiogradig vinkel. Hennes ögon hade jag bundit för med en svart scarf. Jag gick bort till en låda och plockade fram tyngderna.
Jag är inte mycket för att själv klä ut mig utan är alltid normalt klädd när jag dresserar. Jag klär inte ut mina kvinnor heller mer än med väldigt kvinnliga underkläder och attribut. Jag är mån om mitt utseende och klär mig oftast propert i moderna kostymer eller kavajer. Säckiga och dåligt skurna plagg eller stickade osiga ollar är inget för mig. Jag gillar kontrasten av att själv vara fullt påklädd och kvinnan mer lättklädd, blottande sina behag. En manlig kropp gör sig bäst i en smakfull kostym medan en kvinnlig kropp är ett konstverk i sig.
Jag tryckte ihop skänklarna på nypan och satte fast tyngden i ena bröstvårtan. Ann-Sofie stönade.
Jag hade tagit fram de tyngsta kulorna och för att de ska sitta kvar krävs kraftiga nypor. Nyporna är kompletterade med små skruva som man kan dra åt för att de ska sitta ordentligt.
Jag gjorde det. Den andra tyngden kom också på plats. Ann-Sofie pep lite.
Nu stod hon framåtböjd med överkroppen på sina högklackade pumps och huvudet och händerna var fastgjorda i stopstocken. Korsetten kramade hennes midja och tryckte upp brösten som hängde under henne. I vardera bröstvårtan hängde kulorna som sträckte ut brösten ordentligt. Jag släckte ljuset i rummet och gick ut. Låste omsorgsfullt den bastanta dörren och gick sedan upp i köket. Jag var törstig.
Jag ställde mig bakom henne med en ridpiska i handen. Jag var tillbaka i rummet och kunde titta ner på hennes underbara stjärt där den lyste vit ovanför de svarta strumporna. I hennes rakade sköte kunde jag skönja hennes ringar. Jag visste att det gjorde ont att ha de tunga kulorna hängandes i bröstvårtorna, och ännu ondare gjorde det om de kom i rörelse.
Ridpiskan ven i rummet och landade med en hög smäll över båda skinkorna. Ann-Sofie ryckte till och kulorna kom i våldsam gungning. Ann-Sofie stönade. Piskan landade ytterligare en gång över stjärten, Ann-Sofie ryckte till igen och kulorna snurrade runt i hennes bröst. Ann-Sofie gnällde högt. Jag lät henne hämta sig lite och kulorna blev åter stilla.
Jag landade piskan igen. Men nu hade hon lyckats stålsätta sig och stod still. Igen landade piskan, lite hårdare, men hon stod stilla. Bra, kulorna rörde sig inte mycket. Ett ilsket vinande och piskan nådde sitt mål längre ner på låren. Ann-Sofie ryckte till lite grann och kulorna gungade till. Snabbt landade jag ridpiskan igen. Ann-Sofie gnällde till och sparkade ynkligt upp med ena skon mot sin rumpa. Kulorna kom mer och mer i gungning.
Ridpiskan gjorde ingen paus utan kom obevekligen tillbaka hela tiden. Ann-Sofie gnällde ännu mer och kulornas rörelse blev kraftigare ju mer hon rörde sig. Nu lät jag ridpiskan regna över henne nakna skinkor i hårda rapp. Ann-Sofie skrek och tyngderna snurrade runt som propellrar i hennes bröst. När de första uppgivna snyftningarna kom slutade jag min behandling.
Normalt efter en tuff behandling så kommer tid för återhämtning och kvinnan får visa sin tillgivenhet genom att till exempel sitta på knä med huvudet vilandes i mitt knä med handflatorna blottade i en undergiven gest över stjärten. Jag kan då smeka hennes hår och tala om för henne hur duktig hon är. Men denna slynan befann sig i dressyr och skulle så göra ett bra tag till.
Jag lösgjorde henne från de tunga kulorna, Ann-Sofie stönade när blodet åter rusade ut och fyllde upp bröstvårtorna. Jag låste upp hänglåset och släppte loss henne från stupstocken. Satte ett halsband runt hennes hals och drog åt. Ett koppel snäppte jag fast i en ring i nacken på halsbandet. Ur en låda tog jag fram ett par handklovar.
Jag använder mig bara av riktiga handklovar. Inga låtsassaker som man kan köpa för ?hemmabruk? i diverse affärer, sådana som man kan få upp själv för extra säkerhet och som ibland till och med kan vara gjorda i plast. Eller så är de madrasserade med något fluffigt material för att lindra i leken. Dessa leksaker brukar också vara av väldigt tveksam kvalitet och går upp av sig själv om man använder tillräckligt med muskelkraft.
Mina är gjorda av gediget stål och när de väl sitter på plats så får man inte av sig dem, hur mycket kraft man än använder. En serie hårt metalliskt klickande ljöd i rummet och Ann-Sofies armar var fastlåsta på ryggen. Med handen alldeles bakom hennes nacke gav jag henne ett kraftigt ryck och fick fram henne till en låg brits. Ann-Sofie flämtade till.
Hon kom ner på knä och hennes överkropp tryckte jag ner på britsen. Jag ställde mig själv på knä bakom henne. Med ett stadigt tag om kopplet med ena handen förde jag sedan med andra handen mig själv till rätta. Hennes blygd delade sig och jag kunde känna hennes omfamnande värme. Jag hade ingen tanke på hennes njutning utan hängav mig åt en ren egoistisk akt. Jag tittade ner på de rödrandade skinkorna, höjde handen och landade handflatan med hårda smällar på de blottade skinkorna.
Jag kände värmen komma närmare. Kände den galna berusningen av att äga något man kunde göra vad som helst med. Jag ryckte upp hennes överkropp lite med kopplet. Ann-Sofie stönade och kippade efter luft. Handflatans träffar dånade i rummet. Ännu mörkare tankar fyllde mitt huvud och sedan kom jag långt inne i min kvinna.
*****************
Rätt hållning är en förutsättning för att kvinnan skall kunna niga på ett korrekt sätt. En väl genomförd nigning utförs enligt följande. Kvinnan intar sin grundposition och behåller den genom hela nigningen. Det enda som ska röra sig är knäna som först böjs och sedan sträcks, allt i ett jämnt tempo. Hela tiden ska ryggen vara rak och överkroppen fullt upprätt. Huvudet ska vara högt buret med sträckt hals och hakan något lyft. Fötterna och knäna ihop och armarna ska hänga ledigt vid sidorna. Allt ska ske med god balans och full kontroll, inget vinglande. Och nigningen ska vara djup!
Det hade gått några dagar sedan Catrine var hos mig senast och jag kunde märka att hon nu förhöll sig lite avvaktande och nervös i kontakten med mig. Det kanske inte var så konstigt med tanke på den vändning som skett i vårt umgänge. För mig var det inga konstigheter utan jag kunde hålla mig lugn som alltid beroende på att det var jag som visste vad som skulle ske, men det visste inte hon.
Catrine hade på sig klänningen jag gett henne. En svart, kort klänning som smekte sig runt hennes kropp och formade fram de kvinnliga linjerna. Tyget stannade nere på halva låren där ett par välformade ben tog vid klädda i tunna, svarta strumpor. Jag tittade beundrande på henne och undrade varför hon aldrig gått klädd i klänning. Hon skulle kunna få vilken man som helst att fullständigt tappa besinningen.
Jag gick fram och ställde mig framför henne där hon stod mitt ute på golvet i vardagsrummet. Osäkerheten lyste ur de lätt sminkade ögonen.
- Har du gjort din hemläxa?, frågade jag för att få henne lite ur balans.
Ett par röda kinder framträdde i hennes ansikte.
- Nå?
- Ja det har jag faktiskt, svarade hon med lite trotsig ton.
- Bra, då ska du få lära dig att niga.
Catrine sa ingenting men hennes frågande min sa allt. Jag påminde henne om hållningen. Grundpositionen. Hon formerade sig. Jag lämnade henne och gick i stället och hämta en tunn rotting. Jag hade varit med förr och visste att här skulle behövas tillrättavisningar.
- Nig, sa jag och tittade på henne.
Catrine tittade frågande tillbaka, men sedan gjorde hon en lite knicks med knäna. Jag tittade missnöjt tillbaka på henne. Hon hade inte inväntat mitt ?nu? och nigningen hade varit på tok för dålig. Jag kramade rottingen i min hand och visste att den skulle få jobba hårt senare. Jag talade om felen för henne och jag såg på henne att hon påmindes om ordet ?nu?.
- Nig!
Catrine stod lydigt kvar och tittade mig uppmärksamt in i ögonen.
- Nu!
Benen böjdes, djupare denna gång, för att sedan sträckas igen. Lite bättre, tänkte jag, men långt ifrån perfekt. Jag vände henne ryggen för att gå och hämta hennes nya present.
- Du jag vet inte... Vad ska detta vara bra för...?
Jag stannade upp på min väg bort till soffbordet. Ett ifrågasättande! Var det så att hon skulle börja trilskas? Men varför stod hon då kvar i sin grundposition och väntade lydigt på nästa steg från min sida? Jag log lite. Hennes ständiga ifrågasättanden var nog snarare ett tecken på hennes osäkerhet om sina egna känslor. Jag visste att hon började snärjas in allt hårdare i mitt grepp och en dag skulle greppet om henne hårdna så mycket att hon omöjligt skulle kunna ta sig ur.
Jag svarade inte utan fortsatte fram till soffbordet. Hämtade presenten, gick tillbaka till henne och ställde sedan ner de extremt högklackade pumpsen framför henne. Att lära sig niga perfekt kan vara svårt nog utan höga klackar, men jag kände att jag inte hade tålamodet att vänta. Det var lika bra hon lärde sig niga iförd skorna direkt. Det var ju ändå dem hon skulle ha på sig i sin dressyr framöver.
Catrine satte sig ner på en av matsalsstolarna och satte på sig pumpsen. Hon spände fast de tunna remmarna runt vristerna så skorna satt fast ordentligt.
- Nu reser du dig upp och kommer över hit.
Catrine kom upp på de svarta lackpumpsen. Lite vinglande gick hon fram till mig och ställde upp sig i grundposition. Jag rättade till vissa detaljer i hennes hållning och sedan tittade jag henne intensivt in i ögonen.
- Då niger vi igen.
Catrine stod kvar. Bra! Ett förlösande ?nu? fick hennes knän att böjas i en nigning. Hon hade vinglat och nigningen hade varit långt ifrån djup nog. Jag lade rottingen på hennes vänstra axel.
- Nig...Nu!
Catrine neg och rottingen följde efter på hennes axel. Jag tryckte lätt neråt med rottingen ända tills jag var nöjd med djupet, då lättade jag rottingen från hennes axel och knäna fjädrade upp igen.
- Nig... Nu!
Återigen böjdes knäna för att sedan sträckas ut, nu utan rottingens tryck på axeln. Det var bättre!
- Dra upp klänningen ovanför dina höfter.
Catrine ögon hade spärrats upp lite. Enbart iförd tajt klänningen, svarta stay-ups och de högklackade skorna skulle hon bli väldigt naken insåg hon nog. Och med den lydigt genomförda hemläxan så skulle hon vara fullständigt blottad mellan benen.
- Nu!
En sekunds tvekan, men sedan började hon med röda kinder dra upp klänningen över sina höfter. När hon var klar gav hon mig en sur och trotsig blick. Jag tittade ner mellan hennes ben för att inspektera hemläxan. Catrine förde fram sina händer i ett försök att täcka sig för insyn. Jag spände blicken i henne och tittade uppfordrande på henne. Hon återtog sin grundposition med armarna ledigt hängandes utmed kroppens sidor. Borta var den självsäkra kvinnan med skinn på näsan, det enda som nu återstod var en trotsig och motspjärnig liten slyna. Ovillig till lydnad och fram till nu utan manlig styrning.
Jag gick runt och ställde mig vid sidan om henne. Djupet hade varit bra, men det var något som inte stämde i hennes nigning.
- Nig!, kommenderade jag med lite högre stämma.
Catrines ryckte till lite och böjde sedan knäna. Aj då. Jag var snabbt uppe med rottingen under hennes haka och lyfte upp den ouppmärksamma kvinnan i stående igen. Jo lite nervös och stirrig hade hon nog blivit av att behöva stå med klänning uppdragen runt midjan.
Jag följde hennes ben med blicken upp mot den putande rumpan och det helt rakade skötet där hon stod med sidan vänd mot mig. Jag vred mitt huvud och följde hennes blick bort mot väggen framför henne. Hon stod helt koncentrerad och väntade på nästa steg från min sida.
- Nu!
Catrine neg med armarna hängandes utmed sidorna och blicken fortfarande rakt fram i väggen en bit bort. Och det var då jag såg vad som var fel i hennes nigning. Hon lutade överkroppen något framåt samtidigt som hon böjde knäna, ett vanligt fel hos en otränad kvinna. Rottingen landade med full kraft över de nakna skinkorna. Catrine skrek till, både av smärta och förvåning.
- Men för helvete!?, pep hon och visade att hon fullständigt glömt allt jag lärt henne.
Jag repeterade för henne att hon varken fick prata eller sätta sig emot mig. Hennes blick fladdrade osäkert, men hon ställde upp sig igen. Sen förklarade jag för henne vad som var fel i hennes nigning.
- Nig!
Catrine stod still. Hennes andhämtning var tyngre när hon nu stod och tittade framför sig, fullt koncentrerad på min förlösande signal.
- Nu!
Catrine neg djupt, med rak och uppsträckt rygg. Hakan var något höjd och armarna hängde ledigt vid sidorna. Axlarna avslappnade och något tillbakadragna. Benen och fötterna hade varit ihop under hela rörelsen. Det enda som rörde sig var knäna som först böjdes och sedan sträcktes. Precis så som jag ville ha det. Jag kände mig nöjd, det hade faktiskt varit mycket bra för att vara första träningen. Och första gången på de höga ovana klackarna.
Det som inte varit bra var det trots och det ifrågasättande som hela tiden framkommit under sessionen. Jag ställde henne mot den öppna spisen. På den utskjutande delen ovanför den stora eldstaden placerade jag hennes händer. Hon stod nu upp, lätt framåtböjd hållandes i spishyllan. Klänningen var fortfarande uppdragen runt midjan och blottade hennes mjölkvita stjärt ovanför de svarta strumporna. I hullet tecknade sig en rosa strimma över båda skinkorna.
Jag talade om vad jag var missnöjd med. Catrine pep fram ett förlåt och jag kunde inte låta bli att le lite. Så villig att göra rätt. Jag talade om att hon skulle stå alldeles still, varken flytta händer eller fötter från de positioner de hade nu. Jag smekte sakta med rottingen över de runda skinkorna. Så fasta och fina de var. Sedan höjde jag armen.
Det finns en hel del saker man måste känna till innan man ger kvinnan smisk. Det första är var kan man landa rottingen eller piskan? Och det andra är hur hårt kan man slå?
Man får bara träffa på skinkorna och en bit ner på låren, det vill säga mjukdelarna på kvinnans bakre region. Aldrig träffa ovanför rumpan eller på kroppens sidor. Över rumpan ligger ryggraden oskyddad och på sidorna finns vitala organ som njurar. Att träffa fel kan leda till allvarliga skador och det är något som absolut aldrig får inträffa.
När det gäller styrkan i slagen så är smärttröskeln olika för alla människor. Det gäller att lära känna sin kvinna! En annan sak man måste veta är att ju mer kvinnan böjer sig framåt desto mer spänns skinnet över hennes stjärt. Smärtan efter rottingen ökar ju mer skinnet spänns, så kvinnans ställning är viktig att tänka på när man ger henne sina gåvor.
Kvinna framför mig stod upp bara något framåtböjd hållandes i spisen. Skinnet över hennes stjärt kunde knappast betecknas som spänt. Rottingens kyss blev därefter. Ilsket hård! Catrine skrek till och reste sig helt upp.
- Nej, händerna på spisen och fötterna still i golvet.
Catrine pep och tittade tillbaka med orolig blick, men sen återtog hon befalld position. Visst Catrine gjorde motstånd ibland, men hon hade inte hoppat av fast hon utsatts för ganska mycket redan. Rottingen höjdes igen. Det var dags att randa den olydiga stjärten rejält nu!
När en kvinna sitter på en stol ska hon sitta fint med fötterna och benen helt ihop. Hon ska sitta upprätt, vara rak i ryggen och axlarna ska vara avslappnade. Händerna ska hon hålla på låren. Huvudet ska vara högt buret med sträckt hals och hakan något lyft. Hon ska vara tyst och uppmärksam hela tiden. Och hon ska sitta still.
Catrine satt med klänningen fortfarande uppdragen runt midjan på en av matsalsstolarna som jag ställt fram mitt på golvet i vardagsrummet. Hennes nysmiskade skinkor kyldes skönt mot stolens stoppade läderdyna. Jag gick fram och ställde mig framför henne.
Catrine hade gnällt och skrikit, snyftat och flämtat under hela behandlingen. Men hon hade stått kvar och tagit emot rottingens besök hela tiden. Hon tittade upp mot mig med lätt blanka ögon.
- Ställ dig upp nu.
Lika bra att kyla av henne helt och hållet.
- Ta tag om skinkorna och dra isär dem nu.
Hon tittade på mig för en kort sekund, men sen gjorde hon som jag sagt.
- Nu sätter du dig ner.
Catrine satte sig ner på stolen. Det var som om motståndet mer och mer började försvinna. Nu gjorde hon som jag sa utan att hela tiden ifrågasätta.
- Ta ett bättre tag om skinkorna och dra isär dem ordentligt, rättade jag.
Hon reste sig upp någon decimeter. Tog ett fastare tag om skinkorna, drog isär dem allt vad hon kunde och sjönk sedan åter ner på stolen. Rottingen hade gjort hennes skinkor mjuka och följsamma och nu satt hon med hela stjärten på stolen och det lilla stjärthålet tryckte mot läderdynan.
- Nu särar du benen.
De strumpbeklädda benen öppnade sig.
- Mera, kommenderade jag. Och händerna på knäna.
Catrine stönade lite, men gjorde som jag sa. Benen slogs upp på vid gavel och händerna kom upp på knäna. Jag inspekterade det fullständigt hårlösa könet. Det såg bra ut så mycket jag nu kunde se av det. Det var tur för henne, jag accepterar inget som helst slarv på denna punkt. Inspektionerna framöver skulle bli många och mycket ingående.
Jag höjde rottingen så att den kom upp framför hennes ansikte. La den alldeles framför hennes läppar. Hon tittade åter upp mot mig, hennes näsborrar var något uppspärrade och hennes bröstkorg hävde sig lätt.
Catrine satt nu framför mig med benen skamligt särade och skinkorna fullt uppfläkta, knappast som en fin kvinna. Och det var som om allt motstånd var borta. Catrine slöt sina läppar runt den fostrande rottingen som i en kyss och stängde ögonen.
Jag visste nu att hon skulle gå vidare. Jag skulle ta henne så långt som det bara var möjligt. Ännu visste hon inte själv hur långt hon skulle behöva gå, men jag skulle sakta men säkert leda min hona längre och längre in i hennes nya värld. Och en dag skulle den vara allt för henne. Ett tillstånd helt befriat från egna initiativ och sinnena böjda efter mina. Men än var det långt dit, resan hade bara börjat för den lilla trotsiga slynan.
*******************
Ann-Sofie dök upp i dörröppningen in till mitt arbetsrum.
- Posten, sa hon och höll upp några kuvert i sin hand.
Jag reste mig upp och gick sedan fram till henne, tog emot posten och gav henne en kyss på kinden. På väg tillbaka till mitt skrivbord bläddrade jag igenom posten. Det var ett antal räkningar, lite reklam och ett brev till Ann-Sofie från en av våra svenska banker. Hade jag inte avslutat alla hennes bankförehavande? Var det något jag missat eller var det bara ännu ett desperat försök från bankens sida att locka tillbaka fondsparare? Bästa att kontrollera.
När jag satte mig ner igen såg jag att Ann-Sofie stod kvar utanför arbetsrummet. Hon befann sig inte i dressyr, men arbetsrummet får hon inte gå in i utan mitt lov. När jag tänkte efter så hade hon nog bara varit inne i detta rum en gång.
Nej, Ann-Sofie städar inte hemma hos mig. För det har jag en hemhjälp, från Litauen, som kommer två gånger i veckan. Jag tänder inte direkt på tanken att Ann-Sofie ska springa runt och göra en massa utdraget slitjobb för mig. Visst det händer att hon i dressyr får utföra en hel del hushållssysslor som träning, men som en ändlös sysselsättning känns det lite avslaget.
Och hemhjälpen är hemhjälp och inget annat, om nu någon undrar. Jag ogillar och tar starkt avstånd från utnyttjandet av människor som befinner sig i ett ofrivilligt beroende av något slag. Dubbelmoralen från min sida består väl i den svarta lön jag betalar henne, men det är väl resultatet av ett samhälle förlamat av höga skatter och där Jante fått ett alldeles för stort utrymme.
Ann-Sofie tittade på mig och log spelfullt. Jag la ifrån mig posten och reste mig upp. Jag tog med mig henne ut i vardagsrummet där jag satte mig i soffan. Ann-Sofie slog sig ner på knä framför mig på golvet och la huvudet kärleksfullt i mitt knä. Jag smekte henne sakta över håret.
Var hon orolig för det som skulle komma? Kände hon konkurrensen från en annan kvinna? En osäker och svag man skulle säkert här ha gjort avsteg från protokollet och tagit upp kvinnan i soffan. Men Ann-Sofie och jag är vuxna människor. Vi har båda gått in i detta förhållande med öppna ögon och är fullt införstådda med dess regler och krav. En osäker och svag man sviker alltid sin kvinna förr eller senare. Ann-Sofie vet att jag aldrig skulle svika henne. Blind lydnad och svek går nämligen inte ihop. Ann-Sofie visste att hon aldrig skulle få komma upp i soffan, det vore nämligen ett svek mot protokollet.
Ann-Sofie vred upp sitt ansikte mot mig och gav mig ett lurigt leende. Hon sträckte sina händer efter min gylf. Dragkedjan drogs ner. Ann-Sofies ansikte försvann och jag tittade ner i hennes nacke. Jag lutade mig tillbaka i soffan och njöt av värmen. Jag älskade henne verkligen och ville visa det. Hon hade fått en tuff behandling i källaren sist men nu skulle jag göra det skönt för henne. Det fanns en annan möbel jag kunde ta upp henne i. Sängen.
petersmejlbox@hotmail.com
Fortsättning följer...