Sagan om den ofoglige prinsen

Omröstning: 0.0/10 (0 röster lagda)

Pelle var en kĂ€ck ung man i sin bĂ€sta Ă„lder. Han hade nyss tagit studenten och strĂ„lade hĂ€rligt med sitt goda sjĂ€lvförtroende och av det rena barnets glĂ€dje! Ja, i sin vita kostym och med sina stora blomfĂ„ng hĂ€ngandes om halsen (han hade ju nyss tagit examen)var han en fröjd att beskĂ„da! VĂ„r yngling var sannerligen en mycket prydlig, vitklĂ€dd och oskuldsfull ung prins dĂ€r han nu stod. Öppen för livet och vidöppen för alla hĂ€rliga flickor som svĂ€rmade, bubblade, ja, rentav kokade i hans inre, och omkring honom.
PÄ stranden om sommaren fann han dem invirade som smÄ ljuva kokonger i sina svettfuktiga badlakan, om vintern klÀdda frÄn topp till tÄ i de allra senaste och nÀttaste kreationerna frÄn de stora fina köpevaruhusen. PÀlsar, och bomullsvantar, nagellack och nÀpna smÄ lackskor! Nu fanns de omkring honom, de fanns i hans sfÀr. Glatt fnittrandes och intensivt kramandes i den glÀdjeyra som uppstÄr vid dylika tillfÀllen. SmÄ vÀna meddelanden skulle ristas in med fin spritpenna i de dyra examenshattarna, blomfÄng skulle delas ut, tas emot och nÄgon gÄng vissna.. Pelle var yr i sin extas, nÄgonstans framför honom, mitt i allt detta gröna, tÀnkte Pelle, finns Àntligen friheten! Full av hopp och tillförsikt tÀnkte han att nu, nu var han till sist en man ÀndÄ! Hans kuk hade vuxit med en vÀldig fart det senaste Äret och den hÀngde slapp och blodfylld innanför hans vackert skurna kostym byxor, varje gÄng den sladdriga, Àckliga, stora lemmen kraftfullt reste sig ur sin vila mellan de bÄda pungkulorna förnam Pelle att han med sjumila kliv nÀrmade sig den förestÄende Friheten!
Ingen bland de församlade nere pÄ skolgÄrden hade lagt mÀrke till kvinnan som pÄ avstÄnd betraktade dem, allra minst Pelle. Intet ont anandes firade han helt bekymmersfritt, glammade och tog för sig. Han fyllde sitt glas med nÄgon dryck Àmnad för de vuxna (han var ju vuxen nu!), gÄng pÄ gÄng pÄ gÄng. Stark och tÄlig som han var bekom honom inte de modigt tilltagna glasen nÀmnvÀrt? Han frossade och flirtade djÀrvt med de mÄnga honorna i sin klass.
Kvinnan pÄ kullen gillade inte alls vad hon sÄg dÄ hon förstod vad Pelle egentligen behövde. Hon förstod Pelle pÄ ett sÀtt inte mÄnga andra gjorde? Hon visste nÀmligen vad den unge Pelle egentligen behövde hÀr i livet, för utan en stark kvinnas vÀgledning tÀnkte hon, var inte Pelle nÄgot annat Àn sin egen snopp. Han behövde tuktning, vett och reson! O, som hon hade vÀntat pÄ denna dag! Hon kom att tÀnka pÄ den metafor som ligger fördold i Àktenskapsceremonin: Brudens fader för fram bruden till altaret. I det ögonblick hon slÀpper sin faders hand omfamnas hon av sin man och dÀrmed av Àktenskapets hela trygghet. Den enda friheten i hennes ynkliga liv finns förborgad i det korta ögonblick hon varken hÄller sin far eller brudgum om livet.
Idag var rollerna följande, resonerade den stÄtliga kvinnan: Pelle var bruden, skolan hans fader och hon sjÀlv ?Àktenskapet?, hans nyvunna frihet var lika falsk och sövande som den olidliga hettan denna kvalmiga dag i Juni tÀnkte hon leendes.
Planen var noga genomtÀnkt, dÄ Pelle tÄgade ut frÄn skolan med sina kÀcka kamrater skulle han mötas upp av den gnistrande svarta limousinen. Flaggorna med hans namn skulle antyda att limousinen var Àmnad bara för honom, och att det var i den han skulle fÄ göra sitt segertÄg genom den lilla staden, skulle Pelle ta för givet.
Hon skrattade kyligt nÀr hon begrundade Pelles kommande öde. Den vackra kvinnan kom nÀstan pÄ sig med att kÀnna skuld inför det som vÀntade denne stolte yngling. Men lika flyktig som kÀnslan av skuld hade varit, lika sjÀlvklara tedde sig nu argumenten. Han behövde trots allt hennes vÄrd, och allt det stygga hon tÀnkte göra med honom var ju endast för hans allra, allra bÀsta!